RSS

Björn Söder och Sverigedemokraternas nationalism – D. Persson och B. Barkhodaee

Sverigedemokraternas (SD) Björn Söder intervjuades av Dagens Nyheters Niklas Orrenius den 14 dec. Efter att blivit uppvaktad av SVT urskuldar han sig och menar att Orrenius tagit ut påståenden och ord ur sitt sammanhang och att han därmed blivit förvanskad. Emellertid fick han hela artikeln mejlad innan den gick i tryck och han svarar: ”Du har uppfattat det jag sade och man skall väl inte gå in och snygga till allt för mycket i efterhand”. Han avslutar med en smiley.

Sverigedemokraten Björn Söder i sin folkdräkt.

Nog om detta. Söder säger att SD ideologiskt står på fyra ben: Demokrati, nationalism, konservatism och social rättvisa. Han konstaterar att demokrati betyder folkstyre och om demokratin ska fungera krävs enighet om vilka som utgör folket. Samer, tornedalsfinnar och judar anses inte vara svenskar eftersom de tillhör en annan nation och inte folket. Vid istidens slut för ca 10 000 år sedan befolkades Skandinavien av samer, d.v.s. de var här tidigare än landets majoritetsbefolkning. Är inte Börje Salming, Ingemar Stenmark och Anja Pärson svenskar?

Judarna kom hit på 1500-talet. Nämnda folk har naturligtvis odlat kulturer liksom vi andra har gjort. Kulturer, eller nationella identiteter står inte stilla utan utvecklas, förändras med tiden. Söder menar att flera nationer än de vi har innebär fara. I Schweiz finns fyra nationer med olika språk tyska, franska, italienska och rätoromanska utan att det innebär några faror.

Vad Söder och SD gör är att de hämtar inspiration från 1700-talets tyska filosofer såsom Johann Gottfried Herder. Han pratade om en ”folksjäl”, vilket också har inspirerat andra nationalister med förnamn som Josef (nationalkaraktär) och Adolf (folksjäl, blodsband). Söder citerar gillande Herder: ”Det finns bara en klass i staten. Folket. Kungen och den enkle bonden tillhör båda denna klass.”

Till vänster: Gottfried Herder (1744-1803).

Herders första publikation handlade om tysk konst och kultur. Senare blev han intresserad och fascinerad av de skotska folkvisorna, Ossians sånger som blev en jättesuccé. Romantikerna hade en föreställning att barder gått runt i byarna och tolkat ”folksjälen”. Senare avslöjades att Ossians sånger var skrivna av utgivaren själv, vilket ledde till ett riktigt magplask. Herder ägnade sig också åt att studera den fornnordiska Eddan och vikingarnas poesi, vilka han ansåg bara kunde förstås om man upplevt stormarna vid Skagerack. Han bygger upp sin romantiska nationalism i direkt konfrontation med upplysningen och speciellt den franska som han föraktade djupt. Till exempel byggde det franska medborgarskapet på principen om födelseort och hemvist, medan den tyska byggde på blodsband.

Den mångkulturella idén har förvisso en del sympatiska drag. Problemet med teorin är att den fokuserar på skillnaderna i kulturerna, istället för likheter, vilket den har gemensamt med nationalismen. Alla nationalstater har sina speciella historier om det förflutna och har man ingen, kan man alltid hitta på en. Det lånades också hej vilt av varandras berättelser. Kreativitet är det heller inget fel på, till exempel berättar historikern Hugh Trevor-Roper att den skottska nationalsymbolen kilten, uppfanns av en engelsk kväkare, Thomas Rawlinsson.

Fram till 1988 fanns det i Sverige totalt hela 815 påhittade bygdedräkter. Hela projektet med dessa dräkter är en av medelklassen producerad nationalistisk bluff. Söder och SD-ledarna har naturligvis hakat på och klär ut sig. Nationalismen har många offer på sitt samvete.

Den engelska historieprofessorn Eric Hobsbawm sammanfattade: ”Historien är nämligen råämnet för nationalistiska eller fundamentalistiska ideologier, precis som vallmo är råämnet för heroin.”

Till höger: Eric Hobsbawm (1917-2012).

Nationalister har gemensamt med multikulturalister uppfattningen att om människor förlorar sina kulturella ”rötter” blir det farligt, ty då kan människor bli vilsna i själen, tappa kompassen. Vi måste se samhället för vad det verkligen är. Träd har rötter, människor har fötter.

I ett klassamhälle kretsar allt kring en motsättning mellan två huvudklasser. För den ena klassen, arbetarklassen har lönens andel av bruttonationalprodukten (BNP) nu hamnat på 1910 års nivå. Trots att produktiviteten nästan fördubblats mellan åren 1993-2013, likaså med vinsterna, och detta utan att någon reform trillat igenom som kompensation. Till exempel en halvering av arbetstiden till 4-timmar per dag, skulle motsvara dessa produktivitets höjningar.

Den borgerliga alliansen genomförde rejäla skattelättnader för de rikaste i samhället: Arvsskatten, förmögenhetsskatten och fastighetsskatten har slopats; marginalskatten, kapitalvinstskatten och bolagsskatten har sänkts i omgångar. Detta har inneburit att antalet miljardärer har ökat från 13 för tjugo år sedan, till 136 miljardärer idag. Dessa har en samlad förmögenhet på 1600 miljarder.

Glada tider på ”solsidan”.

Vad vi behöver är att bygga upp en klassidentitet i internationalistisk form – oavsett nation eller geografiska gränser har världens arbetare och förtryckta; barn och kvinnor gemensam identitet, gemensamma intressen – en gemensam identitet. Ett motsatt medvetande till det kapitalistiska klassystemet, byggd på en oavbruten strävan efter högsta möjliga vinst. Med ett sådant medvetande kan vi möjliggöra ett klasslöst samhälle där alla medborgare jämlikt kan dela på bördor och frukterna av vår strävan.

SD:s landsdagar, i slutet av november 2014, har antagit ett principprogram och infört ”socialkonservatism” som en mer aptitlig anrättning i deras strävan att bevara svenskheten. Emellertid delas medborgarna in i tre kategorier, den första är infödda svenskar. Den andra är ”assimilerade till den svenska nationen” sådana som lever i enlighet med den svenska kulturen, historien och känner större lojalitet med den svenska nationen än någon annan nation. Den tredje är de som inte är assimilerade och således utgör ett hot mot den nationella identiteten.

SD:s politik bygger på två skilda saker, ett i partiets program ett annat i praktiken – vilket de inte på något vis är ensamma om. Till 95 procent har de röstat på alliansens förslag. Ungefär som Groucho Marx uttrycker sig “Those are my principles, and if you don’t like them… well, I have others.”

Till höger: Komikern Groucho Marx (1890-1977).

Följande gav SD sitt stöd till när de valde alliansens budget: – Nej till höjning av a-kassan från 680 kronor till 910 de första hundra dagarna sedan 760 kronor per dag. Ingen sänkt skatt på pensionen med 270 kronor i månande för de med pension på 10 000. Nej till fler jobb i äldrevården. Nej till begränsning av vinsterna i välfärden. Fas3 kvarstår, inga extratjänster med avtalsenlig lön. Nej till extra anslag till drift och underhåll av järnvägen på 1,24 miljarder per år från 2015-2018. Regeringens utlovade tre miljarder kr till högre lärarlöner, uteblir.

Sverige är ett mycket rikt land, vi har en av Europas lägsta statsskulder på 35,6 procent av BNP. Därtill har den offentliga sektorn ett årligt finansiellt sparande som uppgick till 965 miljarder kronor, vilket motsvarar cirka 27 procent av BNP. (Lars Calmfors DN 2014-06-13) Dessa pengar ligger orörda och skvalpar i statskassan -  till ingen nytta.

Pengarna skulle kunna användas till att bygga bort bostadsköerna. Inte en enda människa ska behöva vara bostadslös. Bygga förläggningar för flyktingar, istället för att blåsa in skattepengar till skojare, typ Bert Karlsson, som får ut avanser på upp till 65 procent. Järnvägarna behöver rustas upp rejält, sjukvården är underfinansierad osv. Pengar finns.

Glada dagar också för Bert Karlsson.

SD och de andra kapitalistiska partierna har varit flitiga i att odla sina klassintressen. Detta betyder att de arbetat för att deras klass ska få ökade inkomster och vinster, för att överföra offentlig egendom till privategendom och för större klasskillnader. De har ökat antalet arbetslösa – så löner att kan sänkas. De har importerat billig arbetskraft i stort antal, skapat otrygga arbeten och liv, betydande bostadslöshet och fattigdom och därtill försökt normalisera den.

Liksom de har attackerat en lång rad andra framsteg från de hundra senaste årens kamp för mänskliga rättigheter och rättvisa. Under de senaste 30 åren har dessa partier t ex. tagit tillbaka framgångar som man har kämpat och byggt upp genom arbetarrörelsens och progressiva rörelsers kamp.

Försörjning, att ha bostad, att ha tillgång till vård och omsorg var tidigare en självklarhet. Den borgerliga rörelsen har ändrat den medmänskliga kulturen och solidariteten, med egoism och konkurrens. Klasskillnader är idag ett självklart fenomen och har blivit en del av samhället och deklareras såsom en nödvändighet. – Ett illa tecken för framtiden!

När SD och de andra borgerliga partierna pratar om demokrati menar de att privat rikedom är helt i sin ordning och att ostördhet ska garanteras i deras affärsutövning. När de pratar om rättvisa menar de att rika har rätt att utsuga, att betala ut skamligt låga löner samt att slippa betala skatt om de är särskilt rika. När de pratar om folket menas rika och inga andra. Problemet är att många fackföreningar samt vänstern har köpt dessa falska påståenden. Det innebär att arbetare och det arbetande folket saknar såväl organisationer som parti för att kunna ta vara på majoritetens intressen – och därför kan sådana som SD få möjlighet att spela i det kaos som skapats. De livnär sig på att skapa falska motsättningar mellan arbetare, kön och folkgrupper.

Borgerligheten producerar fattigdom, kriminalitet och rättslöshet av den genomförda ojämlikhetens politik. De tar flyktingfrågan som medel för att skyla över de grundliga samhällsproblem som skapats av den nuvarande ordningen. Flyktingfrågan är inte en oviktig fråga, det behövs nya regler och bestämmelser. Det behövs en öppen diskussion precis som rörande alla andra samhällsfrågor såsom låga kvinnolöner, dåliga och farliga arbetsmiljöer, billig arbetskraft, antifackliga aktioner, våld och de accepterade reaktionära och omänskliga normer som flödar under rubriken kultur och religion.

Och SDs svar på denna gräsliga politik är att attackera de som drabbats av problemen. I smyg skapas det ett traditionellt klassamhälle med slaveri (bärplockare, skogsplanterare), tiggeri, långa och hårda fängelsestraff. Idag har invandrare den svagaste positionen i det svenska samhället, därefter kvinnorna. Accepterar man att de svagaste behandlas illa så legitimerar man också att andra grupper behandlas på samma sätt.

Hets mot fattiga människor har blivit en sport.

I slutet av 90-talet kom LO ut med statistik om att Sverige med dåtidens ekonomiska resurser har utrymme för 20 miljoner invånare som kan leva med en god mänsklig standard. Men då pratade man om ett samhälle som inte organiseras efter vinst och övervinst, alltså inte efter en kapitalistisk ordning där några få äger 90 procent av samhällets resurser och där mer än 90 procent av befolkningen får klara sig med de lilla som är kvar.

Det svenska samhället består av två olika klasser, borgarklassen är mycket välorganiserad, medan majoriteten, arbetarklassen, är splittrade, oeniga och helt enkelt oorganiserade, saknar språkrör och partier som kämpar för den. Det vill säga den stora klass som genom arbete alstrar allt kapital, samhällets rikedomar och resurser. Dessa får i bästa fall lön där de kan skaffa livets nödtorft. Denna majoritet behöver ta tillbaka makten genom att bli medveten om sina intressen, möjligheter och organiseras sig för ett mänskligt, rättvist och jämlikt samhälle.

Dan Persson, Visby
Behzad Barkhodaee, Stockholm,
januari 2015

VIDEO: Första maj 2016


SOCIALISTERNAS VALSIDA


SOCIALISTERNA PÅ YOUTUBE


PODCASTEN MUMLET


LÖPANDE BILDNINGSARBETE


UNGDOMSKAMPANJ I VÄSTERVIK


KAMRATER