RSS

Vems sida står du på? – Hannes Ebegård

De kommer säga att det är en irrelevant fråga. Att det inte spelar någon roll – ”vi sitter ju alla i samma båt” – och tjatet om onyanserat, ensidighet, dogmatisk och bla bla bla. Strunta i deras retoriska försvarsmekanismer och luftpastejer för en stund och fundera istället lite på frågan. För svaret på den och hur du positionerar dig utifrån det är nämligen det mest grundläggande fundamentet i all samhällsförändrande och omskapande verksamhet. Det gällde lika mycket för 150 år sedan som det gäller 2015, det är alltid lika aktuellt.

I bild: strejkande gruvarbetare i 1930-talets USA.

De har matchat ett starkt lag – företagsägarna, direktörerna, cheferna och de rika – och på vår planhalva har vi istället lönearbetarna, arbetslösa, sjuka, fattigpensionärerna, studenterna och alla vi som inte har någon förmögenhet undanstoppad varken i madrass eller i investeringar. Deras styrkor ligger i att de har oproportionerligt mycket makt, inflytande och välutarbetade strategier för att förstärka sina positioner. Vår styrka ligger främst i att vi är många, det absoluta folkflertalet, vars arbete hela samhället vilar på och som motståndarsidans rikedomar är helt beroende av. Utan oss finns dom inte, utan dom finns bara vi.

Trots att sportmetaforen är en grov förenkling av hur dessa samhällsmotsättningar ser ut så har den ändå vissa förklarande poänger. För det som är bra för motståndarlaget, i en match vi klatschigt nog kan kalla för klasskampen, är givetvis någonting som är dåligt för vårt lag. Vi har helt enkelt motsatta intressen. De vill spela på offensiv planhalva och göra mål – hålla låga löner, ha flexibla anställningsformer, fila på ”kostsamma” arbetsvillkor, sänkta skatter och under alla omständigheter maximera sina vinster. När de spelar offensivt så backar vi såklart hem och försöker försvara oss.

Summan av kardemumman är att deras intressen sker på bekostnad av våra. Det är vi som får vända på slantarna vid varje månadsslut, vi som riskerar kropp och hälsa på jobbet, drabbas av urholkade socialförsäkringssystem, får hyreshöjningar, drabbas av konsekvenserna av nedskärningar och som får leva i otrygghet. Vi vill ju tvärtom också föra spelet och bryta oss in i deras straffområde – rätt till arbete som vi får bra betalt för och har inflytande över, trygga arbetsförhållanden, fritid och rent ut sagt ett anständigt jäkla liv!

Varför ljuger dom?
Förståelsen för ovanstående resonemang brukar inom marxistiska termer kallas för klassmedvetande. För att kunna förändra världen till någonting bättre är det därför a och o att odla ett klassmedvetande hos de som står tillsammans på vår sida – våra kollegor, grannar och vänner – och börja handla utifrån det. För tillfället är vi alldeles för splittrade och oorganiserade i vårt gemensamma agerande med resultat som är därefter. Ni känner säkert redan till historien av nedskärningar och åderlåtningen av vår gemensamma välfärd, reallöner som står stilla, arbetsvillkor som strategiskt har försämrats, privatiseringar, bostadsbristen och anställningsformer som för bara ett par decennier skulle ha betraktats som slavarbete. Rödgrönt regeringsskifte till trots, det är den borgerliga hegemonins tid.

Motståndarna kommer försöka intala oss att det där klass inte finns och att det är hittepå. Vi vet dock att de ljuger, vi har sett hur chefen lallar runt på kontoret samtidigt som vi stressar runt med ledvärk och sänkta huvuden, hur de bor i skrytvillor och vi i miljonprogram och höghus som förfaller för att någon vill tjäna pengar på oss och vi hör hur de skrattar hela vägen till banken medan vi är glada om vi har råd med lite nudlar på matbordet under sista veckan innan löningen. Det finns fascistbruna strömningar på deras planhalva som pekar finger och skyller på andra, ”det är invandrarnas fel” eller ”muslimerna som är skyldiga”, men klassmedvetna arbetare förstår att det knappast är våra grannar och kollegor från utlandet som är roten till dessa problem utan snarare en offensiv överklasspolitik.

Deras fascistiska svans som rättar sig efter deras pipa hade bevisligen ingenting emot de enorma skattesänkningar som drivits igenom under den borgerliga regeringen. 1000 miljarder, ackumulerat, i förlorade skatteintäkter beräknas ha försvunnit ifrån statskassan sedan den borgerliga regeringens tillträdde och helt efter SD:s samtycke. För att få perspektiv på vilka ofantliga summor det handlar om så kan vi jämföra med de 86 miljarder som nationalekonomer beräknar att reformen till 6-timmars arbetsdag med bibehållen lön skulle kosta. Skattesänkningarna har självklart lett till fortsatta nedskärningar, utförsäljningar och avvecklande av våra socialförsäkringar till följd. I vems fickor dessa ofantliga skattesänkningar framförallt tagit vägen kan nog en sexåring räkna ut för våra plånböcker är fortfarande lika tomma.

Vad måste vi göra?
Det har funnits andra tider. En tid då det var vi som pressade motståndarna på deras planhalva och drev på i offensiven. Då vi hade en av världens mest välorganiserade arbetarrörelser som lyckades förbättra arbetarklassens livsvillkor och utjämna extrema klassklyftor. Listan på reformer går att göra lång; 8-timmars arbetsdag, 25-dagars semesterledighet, lagen om anställningsskydd, sjukvårdsförsäkring, allmänna barnbidrag och folkpensioner, sjuk- och a-kassan o.s.v. Av denna reformvåg och ifrån arbetarrörelsens vinster måste vi dra lärdomar. Det var inte ett gäng proffstyckare och PK-socialister som drev igenom dessa samhällsförbättringar, utan vanligt folk, som agerade målmedvetet för sina gemensamma klassintressen som kollegor, grannar och kamrater.

Våra hyresgästföreningar, fackliga- och partipolitiska organisationer utnyttjades som effektiva verktyg i den samhällsomdaningen. Dessa var just framförallt organisatoriska verktyg, inte ett övernaturligt fungerande väsen som skulle servera något på silverfat till sina medlemmar, utan något som man kollektivt och i demokratisk anda styrde över. Det är först när vi är återorganiserade och utövar vårt medlemsinflytande över dessa organisationer som vi har någon talan gentemot motståndaren. Vi är så många och dom är få så de kommer inte ha någon chans.

Den minsta beståndsdelen i en sådan samhällsomdaning är sådana som du och jag. Vi som är klassmedvetna arbetare eller kanske kallar oss socialister, kommunister, syndikalister, feminister och allt vad det heter. Vi har var och en ett personligt ansvar att återuppbygga en stridbar arbetarrörelse som är värd namnet. Det kommer vi aldrig åstadkomma genom internetforum, Twitter- och Facebookflöden utan det måste ske i praktiken och genom våra organisationer i klasskampen. Det är inte lätt och det är ofta knaggligt och tråkigt men lik förbaskat det enda vi har att förlita oss på om vi vill ha en bättre värld. Vi är inte där än men vi måste börja agera för att vi i sinom tid ska kunna komma dit.

Hannes Ebegård,
aktiv i Vänsterpartiet Skärholmen
och stödmedlem i Västerviks Socialistförening,
maj 2015

VIDEO: Första maj 2016


SOCIALISTERNAS VALSIDA


SOCIALISTERNA PÅ YOUTUBE


PODCASTEN MUMLET


LÖPANDE BILDNINGSARBETE


UNGDOMSKAMPANJ I VÄSTERVIK


KAMRATER