RSS

Erik Lundgren – Om fackföreningar och strejkrätten

mån, Jun 1, 2015

Tal, Västervik

Föredrag hållet på Arbetarrörelsens Bokcafé i Västervik den 30 maj 2015 av Erik Lundgren, tidigare aktiv inom Skogs- och träfacket.

Erik Lundgren. Foto: nyttarbetarparti.se

”Bråka inte med världens starkaste fackförening” varnade Wanja Lundby Wedin klart och tydligt 2008 när borgarna drog i gång en ny veva med försämringar och nedskärningar. Ett redan näst intill nedmonterat välfärdssamhälle skulle nu bli ännu sämre. Vad hände? Blev det massdemonstrationer på gator och torg? Utlysta generalstrejker? Reagerade fotfolket? Nej inget hände inom rörelsen.

Nedskärningarna fortsatte i rasande fart, kollektivavtalen slogs sönder, arbetsmiljön försämrades, folk utförsäkrades, m.m. Det enda som inte rasade var bonusar och vinster, som istället slog nya osannolika rekord. Fredrik Reinfeldt valdes om 2010 och förde sedan den mest antifackliga politiken sedan mellankrigstiden. Nu skulle väl åtminstone fackföreningsrörelsen vakna till? Nej, inget hände inom rörelsen. Inte den gången heller.

Hur kunde det bli så här? Hur kom facken att bli försvagade? Hur ska vi få en mer politisk och demokratisk rörelse? Tittar vi historiskt så har ju fackföreningsrörelsen skördat många framgångar, men det har även såklart varit många bakslag. Under 70-talet kom många lagar till, till vår fördel och facken hade stora mål och visioner om ett människovärdigare arbetsliv. Krav formulerades och restes politiskt. Under lågkonjunkturen på 90-talet fick arbetsgivarna möjlighet att ta revansch. Många avtal sades upp gällande arbetsmiljö, trygghetsförsäkringar vid arbetsskador. Utöver det så blev det slimmade organisationer, arbetslöshet, bemanningsföretag som blomstrade, outsourcing m.m. Här kommer bl.a. en punkt som jag tror har varit avgörande till att facket tappat så mycket.

I och med den nedåtgående spiralen på 90-talet så började man prata ännu mer om samförstånd mellan arbetsmarknadens parter. Nu skulle det inte längre tas strid om arbetsmiljö och inflytande, här skulle det samarbetas – industriavtalet 97 är ett bra exempel – medlingsinstitut bildades 2000. Detta medförde bl.a. att rätten att strejka begränsades. Arbetsgivarna i Teknikföretagen sade upp ”samarbetsavtalet” 2010, för man tyckte inte att det gav dem tillräckligt mycket. Ingen väckarklocka för facket utan ett nytt samarbetsavtal 2011 där TF hoppade på tåget igen. Man kan undra vad för eftergifter facket har gjort då för att locka tillbaka arbetsgivarna?

Den konflikt som finns mellan kapital och arbete har ju inte på något sätt minskat, men facket har hela tiden trott på samförståndslinjen – och jag menar att man har valt den linjen i stället för att bedriva en kamp (i mitt tycke en ödesdiger linje). Följden blir att facken inte gör några framsteg, inga erövringar. Man har alltså tappat den självklara fackliga grundinställningen att facket och kapitalet företräder olika intressen. Företagets mål är största möjliga vinst, medans fackets uppgift är att kämpa för högsta möjliga lön, anständiga arbetsförhållanden och bra arbetsmiljö för sina medlemmar. Dessa olika mål innebär ju att man oundvikligen kommer att hamna i konflikt med varandra.

Och hur man sedan hanterar konflikterna är en taktisk fråga som avgörs av fackets styrka eller svaghet. Och att denna grundinställning inte är självklar i dag bland våra fackliga ledare, leder till att den en gång skarpa gränsen mellan fack och företag suddas ut. Ett exempel är ju IF Metalls krisavtal 2009 som innebar lönesänkningar i tron om att det skulle rädda jobb. Sen blev knegarna uppsagda ändå och då var a-kasseersättningen körd i botten. Kanske inte konstigt att många medlemmar inte ser meningen då, med att vara med i ett fack som resonerar som företagsledningarna. Varför betala medlemsavgiften för att få lönen sänkt när arbetsgivaren gärna gör det gratis?

Det har pågått länge och till slut så börjar medlemmarna ifrågasätta nyttan av att vara med. För många medlemmar är facket nu bara ett försäkringsbolag. Jag tittade själv igenom LO:s 14 medlemsförbunds hemsidor och det är lättare att hitta info om medlemslån, rabatter på hotellövernattningar och stugor i Åre, än att hitta visioner/tankar om framtiden, fackliga utbildningar och hur man ska organisera sig.

Ett annat skäl som jag ser det till att dagens fackförbund är så svaga, är den starka kopplingen till Socialdemokratin. Att detta samarbete inte löses upp i en handvändning är väl en självklarhet, men de täta banden måste börja luckras upp för att åter ge facket slagkraft. Ett typexempel av detta täta samarbete, är att man måste vara partimedlem för att bli vald till högre fackliga uppdrag i de olika LO-förbunden.

Det innebär också att man använder makten för att stänga ute alla goda krafter och viljor som inte är socialdemokratiska. Man använder makten till att kväsa den som vill förändra både Socialdemokratin och fackföreningsrörelsen. Mer makt läggs på att hindra facklig fotfolks-ilska än att bygga starka fackförbund. Som jag ser det måste facken inta en mer självständig hållning gentemot socialdemokratiska partiet. Ja eller klippa banden. Idag så ligger makten över fackföreningsrörelsen, hos den socialdemokratiska fackbyråkratin som strävar efter att anpassa rörelsen till samförståndslösningar med kapitalintressena.

Ett annat skäl till de svenska fackens svaga ställning är bristen på demokrati och medlemsinflytande. Idag fattas nästan alla beslut som berör miljontals arbetare, på yttersta toppnivå. De fattas av olika representanter, valda av representanter för representanter och de flesta medlemmar har ju faktiskt inte en djävla aning om vem som beslutar, hur dessa utses eller kanske det viktigaste, hur man gemensamt kan rösta bort dem och rösta in nya. Det är ett oerhört stort problem – medlemmarna kontrollerar alltså inte sina egna fackföreningar längre. Makten över fackföreningsrörelsen ligger återigen hos en sorts socialdemokratisk fackföreningsbyråkrati som strävar efter att anpassa rörelsen till en massa samförståndslösningar.

Som jag ser det så måste direkt medlemsdemokrati införas. Till en början ska det vara viktigt att gå på ett fackmöte och få göra sin röst hörd och att den betyder något, att man bli lyssnad på. Det finns ingen mening att gå på ett fackmöte när allt redan har blivit beslutat av ordföranden och avtalen är påskrivna. Skall det bli en verklig förändring krävs det en omfattande demokratisering i de flesta fackförbund som första steg. Jag anser att man förutom kollektivavtalens innehåll, även ska få rösta om vilka ombudsmän som skall få företräda medlemmarna.

Det ska vara medlemmarna som ”anställer” ombudsmännen och dessa ska inte sitta för tid och evighet. Det ska gå att ta bort dem om de inte företräder medlemmarna på ett bra sätt. Förutom det så måste vi på golvet börja se facket som vår egen organisation och faktiskt lägga oss i hur den sköts. Facken måste också bli mer politiska och lyfta samhällsfrågor på ett annat sätt än vad som görs idag. På det sättet tror jag att vi på lång sikt kan bygga upp en fackföreningsrörelse som kan återta kontrollen över sin egen rörelse på alla nivåer och på det sättet även skrota ”samförståndsandan” som förlamar den fackliga makten. Med det kommer att bli ett tufft arbete och jag tror Socialdemokratin kommer göra allt de kan för att fackeliten skall försvara partiets politik ute på arbetsplatserna.

En annan del som försvagar facket är den i Sverige väldigt begränsade strejkrätten. Det kan nämnas att på 1970-talet genomfördes ca 1300 olovliga stridsåtgärder i Sverige, eller om man så vill ungefär en ny strejk var tredje dag. Från perioden 2000-2014 så har strejkerna utslaget på varje person i landet, varat i 10 minuter/person och år, vilket säger en del. Vi har idag bland de hårdaste strejklagarna i världen vilket är ett stort problem. Genom Medbestämmandelagen är det förbjudet ett strejka under fredsplikt, när avtalen löper ut så måste facken varsla motparten om stridsåtgärder 7 dagar i förväg och parterna har en långgående skyldighet att medla med medlingsinstitutet, innan man kan utlysa en strejk. Det finns en uppsjö av begränsningar och ordningsföreskrifter gällande strejker och bryter man mot detta så blir det böter i Arbetsdomstolen, men jag anser att vi inte kan sitta och vänta på en ”generösare lagstiftning” gällande strejkrätten.

Så avslutningsvis: Vi måste ta saken i egna händer och jag menar att med mer medlemsdemokratiska och starka fackföreningar som både genom praktik och teori visar på att det är viktigt att vara med i facket, ja då kommer vi en bit på vägen. Vi kanske kommer bort en bit ifrån den där passiviteten, maktlösheten och historielösheten som nu genomsyrar fackföreningsrörelsen. Det kan låta uttjatat och vi har hört det förr, men det handlar mycket om att gräva där man står. Och tro mig, det funkar, under nedläggningen av Överums fönsterfabrik så grävde vi så mycket vi kunde och det gav faktiskt resultat.

VIDEO: Första maj 2016


SOCIALISTERNAS VALSIDA


SOCIALISTERNA PÅ YOUTUBE


PODCASTEN MUMLET


LÖPANDE BILDNINGSARBETE


UNGDOMSKAMPANJ I VÄSTERVIK


KAMRATER