RSS

Sverige är inte ett fattigt land – Genomgång av finansieringsmyten – Axel Gruvaeus

Regeringen presenterade 26/8 ett investeringspaket fokuserat på jobben, klimatet och skolan. Utan tvekan har det varit dags att börja leverera vallöften om “en ny färdriktning” för att opinionen ska bära mandatperioden igenom. Att landet behöver satsa råder ingen tvekan om, reformutrymmet har istället för aktiva investeringar gått till skattesänkningar och privatiseringar. Bekymrande är att finansminister Magdalena Andersson och biträdande finansminister Per Bolund fortsatt slår an en alarmistisk ton.

I bild: Finansminister Magdalena Andersson.
Foto: SVT.

På DN-debatt 26/8 skriver man:
”För att få plus och minus att gå ihop krävs nu både inkomstförstärkningar och utgiftsminskningar. Detta innebär flera tuffa prioriteringar och obekväma beslut, men det är så man tar ansvar. Steg för steg ska underskotten minska.”
(http://www.dn.se/debatt/tio-miljarder-till-jobben-trots-tufft-budgetlage/)

Samma dag skriver även Konjunkturinstitutet att “Med regeringens princip att finansiera reformer krona för krona kommer underskotten bestå fram till 2018. Budgetutrymmet är därmed obefintligt, även vid en eventuell övergång till ett balansmål för de offentliga finanserna.” (http://www.konj.se/1213.html)

Bilden man målar upp är alltså ett fortsatt svårt ekonomiskt läge där återhållsamhet är en nödvändighet och inte en politisk prioritering. Om så är fallet kunde den borgerliga kritiken från ledarsidor om våghalsighet vara befogad. Låt oss därför först reda ut om Sverige är ett fattigt land, balanserandes på kanten till kollaps.

Att Sveriges ekonomi gått förhållandevis bra under krisen råder ingen tvekan om. Trots en av de djupaste ekonomiska kriser världen hittills har sett har BNP stadigt vuxit, landets nettotillgångar är fortsatt höga och statsskulden är under kontroll. Under djup kris har man sålt tillgångar (Innehav i Nordea, Vin&Sprit & Vasakronan) och man har avskaffat flera skatter (exempelvis fastighetsskatten.). Här kan vi se landets BNP-utveckling sedan åren innan finanskrisen:

Som grafen från finansdepartementet visar har vi inte bara återhämtat BNP utan vi har haft tillväxt på nästan 10% från 2006 nivåer.

För att få en bild av situationen i landet är det också en god idé att betrakta vad man kallar “finansiell nettoställning” det vill säga tillgångar minus skulder. Här sammanställt i grafisk form med uppgifter från finansdepartementet:

Vad diagrammet visar är att trots en nedgång 2007 och 2010 har samhällets förmögenhet ökat. I ljuset av detta ser varken statsskuld eller “tidigare finanspolitiska åtgärder” ut att vara en överhängande fara för samhället.

Sett i relation till nettoställning och BNP-tillväxt krymper också investeringspaketet till något liknande valet för en riksdagsman att unna sig en kanelbulle till kaffet. Jobbsatsningen på 10 miljarder kronor per år under mandatperioden motsvarar inte ens den förväntade utdelningen från Riksbanken nästa år.

I sammanhanget är värt att nämna regeringens målsättning att Sverige ska ha den lägsta arbetslösheten i EU till 2020. Övrigt i regeringens investeringsplaner finns 15000 nya bostäder per år. Vilket inte motsvarar hälften av de 38000 per år Boverket beräknar behovet till. Relaterat till miljonprogrammets ambition om 1,000,000 nya bostäder bleknar bilden av offensiva investeringar allt mer. (Miljonprogrammet var en del av det socialpolitiska programmet under 60 och 70 talen som skulle säkra en generell hög standard på bostäder och välfärd)

Mycket kan regeringen beskyllas för, men offensiva investeringar eller slösaktighet hör inte dit.

I princip är det en teknisk konstruktion av hur man i riksdagen lägger budget och organiserar landets tillgångar som gör att man talar om att landet har ett underskott och saknar pengar..

Sedan 1990talet har Sverige ett ramverk för statsbudgeten bestående av ett överskottsmål, det kommunala balanskravet och utgiftstaket. Det är inom dessa tre ramverk man måste passa statsbudgeten. (http://www.ekonomifakta.se/sv/Fakta/Offentlig-ekonomi/Statsbudget/Statsbudgetens-ramverk/) på följande länk finns genomgång av vad de innebär) När riksbank och regering talar om att ekonomin är pressad är det inom politiskt bestämda ramar om hur stor en budget får vara, inte om landet är rikt eller fattigt.

Relativt de nedskärningar och skattelättnader som skett sista 15 åren är det inte heller stora satsningar. Bara kostnaden för RUT-avdraget är per år större än jobbsatsningen (ca 17 miljarder 2013 och 2014) Kort sagt: Istället för att investera i järnvägar, bostäder, sjukvård, integration, klimat eller arbete har det offentligas rikedom gått till att sänka skatter eller så har man helt enkelt gjort sig av med inkomstkällor genom privatiseringar.

Sammanfattningsvis är den alarmism som samtliga riksdagspartier och konjunkturinstitutet förmedlar ogrundad. Vad debatten kring underskotten borde handla om är i sådana fall hur man gör om budgetreglerna för att frigöra tillgångar för att på allvar klara de utmaningar framtiden har. Inte hur man sparar. Konsekvensen av debattens snävhet blir att man slaviskt håller sig till den högst ideologiska politiska linje Sverige slagit in på sedan 1990 talet.

Kan man istället för att behandla skattesystem och budgetregler som naturlagar tala om de som de högst politiska konstruktioner de är öppnar sig möjligheten att föra en verkligt levande diskussion om vart vi vill styra samhället. Idag sätter inte ekonomin gränserna, vi gör det.

Axel Gruvaeus,
redaktör tankesmedjan Brunnen,
september 2015

VIDEO: Första maj 2016


SOCIALISTERNAS VALSIDA


SOCIALISTERNA PÅ YOUTUBE


PODCASTEN MUMLET


LÖPANDE BILDNINGSARBETE


UNGDOMSKAMPANJ I VÄSTERVIK


KAMRATER